Vad är normalt, egentligen?

I Läkartidningen har en liten debatt ägt rum angånde självmordsförebyggande rutiner. Sedan 2006 ska alla självmord inom vården anmälas enligt lex Maria. I Sverige sker omkring 1500 självmord per år. Åren 2006-2008 har 992 fall anmälts enligt lex Maria. Det har visat sig att mer än hälften av anmälningarna har resulterat i kritik från Socialstyrelsen. Två specialister i allmänpsykiatri i Växjö ifrågasätter vitsen med anmäningsplikten på grund av att det inte finns någon evidensbaserad forskning på hur man bäst förhindrar självmord på individnivå. Det innebär att Socialstyrelsen egentligen inte vet hur man skulle ha gjort för att förhindra de dödsfall som anmäls och därmed borde ha svårt att faställa sin kritik.

Socialstyrelsen erkänner bristen på evidens men svarar att så länge man inte har den så får man göra så gott man kan. Alltså bygga sin verksamhet på vårdpersonalens erfarenhet och myndighetens egna experters åsikter. Det kan väl i och för sig fungera alldeles utmärkt men nog tycker man att Sverige borde kunna erbjuda evidensbaserad vård till människor som står på dödens rand.  

I ett av inläggen förklaras den bristande evidensen med att det inte går att få pengar till den här typen av forskning. Nu kommer vi till ett av mina favoritämnen, nämnligen attityder. Att det inte läggs mer pengar på forskning kring en dödsorsak som är den vanligaste dödsorsaken hos 15 – 44-åringar är inte bara beklämmade utan en tydlig signal från samhället. Dödsfall på grund av psykisk sjukdom likställs inte med motsvarande vid fysisk sjukdom. I debatten talas det om individens aktiva val och därmed eget ansvar för sin handling. Något som inte heller verkar vara vetenskapligt klarlagt. Jag anser att detta synsätt förminskar allvaret i de 1500 dödsfallen som sker varje år. Jag är övertygad om att de flesta av dessa inte utgörs av personer som lugnt och stilla summerar sitt liv och kommer fram till att det är dags att avsluta det. Nej, de flesta befinner sig förmodligen i ett tillstånd då depressionen har tvingat fram en övertygelse av att detta är den enda väg att gå. Att det inte finns något annat val. Självmordet blir då ett symptom på en sjukdom och borde därför behandlas med samma allvar som dödliga fysiska sjukdomar.  

Det är inte bara skrämmande att vården av sjävmordsnära personer inte är tillräckligt vetenskapligt underbyggd. Det är också skamligt att samhället fortfarande håller liv i ett förelegat synsätt på personer med psykisk sjukdom och en norm där personer som tar sitt liv får skylla sig själva. Socialstyrelen försöker hålla en icke skuldbeläggade ton i sin skrivelse men denna attitydförändring måste ske i hela samhället. Jag skulle gärna se psykiatriker och psykologer på barrikaderna för denna sak men var och en av oss måste rannsaka oss själva. Vad får jag för tankar när jag hör att någon har tagit sitt liv? Blir jag ledsen och bestört över att någon har dött av en allvarlig sjukdom eller blir jag ledsen och bestört över att någon kan göra så mot sina anhöriga och oss andra?

Källor:  

Suicid inom vården: Socialstyrelsens kritik bygger på teorier och önsketänkande

Replik om psykiatrin, självmord och självmordsprevention: Lex Maria-utredningarna bör användas i utbildnings- och forskningssyfte 

Socialstyrelsen om suicid inom vården: Granskningar gör vården säkrare

Slutreplik om suicidprevention: Den dystra sanningen är att ingen vet hur man gör

Statistik självmord 1980 – 2004

• Share